|
Comment on this article |
Email this Article
|
|
Regeringen urholkar Public Service |
Current rating: 1 |
by Magnus Stenson
Email: pvmstenson (nospam) hotmail.com (verified) |
30 Jun 2008
Modified: 10:58:45 AM |
|
Nästan obemärkt håller regeringen på att luckra upp och omdefiniera public service begreppet. Frågan om oberoende har ignorerats helt vilket verkar ha möjliggjort den helt nya slutsatsen; att privata mediekoncerner borde kunna göra public service. |
Den svenska public service-modellen står under hård prövning av den borgerliga regeringen. Man ifrågasätter inte dess existens men väl den traditionella idéen, dvs den idé om oberoende som nog många med mig trodde var en oantastlig del av public service. Men regeringen har inte bara förminskat frågan utan tycks helt ha ignorerat den.
Det här blev tydligt när radioprogrammet Medierna uppmärksammade att den pågående public service-utredningen(nu precis avslutad) var utsatt för en intern lobbyverksamhet. Framför allt folkpartister och moderater verkade vara engagerade.
– Vi lever väl i ett fritt land, svarar moderaten Mats Johansson när journalisten undrar över detta förhållande.
Veckorna innan utredningen skulle presenteras bjöd regeringen dessutom in vissa privata TV-kanaler till samtal – de som man anser vara möjliga komplement till dagens public service.
Men förslaget om en public service-fond för de privata mediebolagen att söka pengar ur, verkar däremot ha svagt stöd inom regeringen. Moderaterna anser förvisso att public service kan produceras av privata mediebolag, men ogillar förslaget i sak. Men även om det inte blir någon förändring nu finns det skäl att reflektera över den förda diskussionen.
Tydligen handlar det om ”kvalitet”. Frågan som ställs, framför allt inom folkpartiet och vissa mediebolag, är: Varför skulle inte de privata mediebolagen kunna få ta del av de offentliga medel för att göra kvalitetsproduktioner, lika gärna som SVT och SR.
Jag har svårt att tro att detta resonemang är allvarligt menat – att man för en principdiskussion om public service samtidigt som frågan om oberoende lämnas utanför.
Istället tror jag det handlar om strategi, en medveten fördumning av debatten, ett steg i den kulturella ”avsossifieringen” av Sverige, som Maud Olofsson kallade det. En ambition att prägla om svenskarnas omvärldsförståelse till någonting osossigt. Bort från gamla vänsteridéer om klass och om strukturella motsättningar i samhället. Helst bort från kritisk analys av verkligheten helt och hållet, får man en känsla av.
Till att börja med, vilken kvalitet är det man pratar om? Ur vems perspektiv? I fallet med public service är den viktigaste kvaliteten oberoendet. Inte för att det garanterar programmens kvalitet, men för att det garanterar att allmänintresset förblir drivkraften – inte ekomoniska särintressen.
Även om det faktiska oberoendet hos public service nog kan diskuteras, så måste det förbli den bärande idéen: Medier som ska verka i allmänhetens intresse ska vara oberoende av andra intressen - precis som att man i en rättegång förutsätter att ens juridiska ombud inte har en beroendeställning till motparten.
Men även om man accepterar dessa debattörers angreppssätt, bortser från frågan om oberoende, och antar en allmän tolkning av kvalitetsbegreppet – låt säga påkostade produktioner med ett meningsfullt och utvecklande innehåll – så faller hela resonemanget omedelbart.
Medierna frågade TV8:s vd Birgitta Ståhl varför inte ägaren MTG kunde skjuta till pengar om TV8 vill göra mer kvalitativ TV. MTG hade ju gjort en gigantisk vinst, menade intervjuaren, så brist på pengar kunde ju knappast vara skälet. Man kunde nästan höra det generade leendet från TV8-vd:n.
Och inte undra på det, frågan klär verkligen av hela den märkliga idén. Särskilt skruvat blir det om man betänker vad de privata mediabolagen ytterst är, ”företag som säljer en publik till andra företag", för att citera Noam Chomsky.
De privata mediebolagen väljer inte bort program med hög kvalitet för att det är för dyrt. De väljs bort därför att det är en dålig investering. Varför investera i kvalitet om man kan leverera samma publik till en lägre kostnad. Istället kan kvalitet, enligt livsstilsreklamarna i USA, snarare vara ett problem eftersom program med ett intelligent och reflekterande innehåll kan påverka sin publik åt samma håll. Detta skulle i sin tur kunna göra dem mindre mottagliga för livsstilsreklam av typen ”Vill du också vara sexig och populär, då ska du dricka Coca-Cola”. Dessutom lockar dessa mer krävande program oftast en publik som är lite äldre än de ”unga” och ”unga vuxna” som är de viktgaste målgrupperna för annonsörerna.
Om man gör program där unga, sexiga människor gör samma sak som de alltid gör, och det lockar en stor, påverkbar och spenderande publik, då är det kvalitet – för annonsörerna och därmed för ägarna.
Nu finns det ju i Sverige exempel på privata kanaler som har en mer seriös, ”public service”-mässig image. En av dem är TV8 som varje dag sänder ett flertal informerande och kommenterande program. Frågan är varför. Varför startas det en kommersiell kanal som nästan demonstrativt förskjuter de mest lukrativa målgrupperna?
Axess TV:s vd Kurt Almquist till och med underströk att deras ambition inte var att tjäna pengar. Nej, förklaringen till deras TV-satsning löd att ”just de här områdena (public service) är intressanta”. En stor affärsdrivande koncern identifierar ett nytt ”intressant” område, men det går inte att tjäna pengar på det.
Håll med om att det är intrikat.
Förklaringen är förstås att företagens olika medier också är kanaler för masskommunikation, den privata maktens megafon. De är instrument med potential att långsiktigt påverka våra föreställningar om verkligheten, våra åsikter och attityder, och därigenom lägga grunden för önskad politisk samhällesutveckling.
Man kan till exempel tänka sig att de stora mediekoncernerna inte står direkt avvisande inför Olofssons ambition att avsossifiera Sverige.
(Däremot föreställde jag mig att detta skulle ske diskret och långsiktigt – men jag hade fel. Det första jag får se när jag går in på Axess webb-TV, är DN:s kanske tydligaste nyliberala lobbyist, Niklas Ekdahl, nu som programledare, problematisera den ”planstyrda”" svenska sjukvården. Komiskt.)
Om man undrar vad bristande oberoende kan leda till så utgör just den förda debatten ett utmärkt exempel. Det faktum att man idag kan föra en principiell diskussion om media och samtidigt hålla frågan om särintresse och ägarmakt utanför, det är en måttlös framgång för just dessa särintressen. Och det är ett resultat av deras långvariga dominans av omvärldsspeglingen – deras inflytande över hur vi ser världen och hur vi ska förstå det vi ser.
Det här är inte en fråga om bra eller dålig radio och TV. Kontrollen över omvärldsspeglingen är en fråga om verklig eller urholkad demokrati. Inte i en flummig, filosofisk mening utan mycket konkret – här och nu.
Tyvärr är inte dagens public service mycket till balanserande kraft mot den privata mediedominansen, men den skulle kunna vara. Men då krävs större oberoende, inte mindre.
Magnus Stenson |
